föll just några tårar.
blandade känslor just nu. 
imorgon är det avslutning. lycko tårar. 
sista gången med klassen, konstiga tårar.
massa komplicerade situationer bland kompisar, jobbigaste tårarna. 
kärlek, bästa tårarna.

ibland när man umgåtts med samma kompisar väldigt länge sker det förändringar, hela tiden. 
egentligen från hela början till slut. både bra och dåliga. 
man sviker, man skrattar, man gråter, man sårar, man har kul, man förlåter, man älskar, man irriterar sig.
sen tar det liksom slut. 
man sviker, men förlåter inte alla.
man skrattar, men menar det inte.
man gråter, men inte för glädjens skull.
man har kul, men inte med varandra.
man förlåter, men bara de ytterst få.
man älskar, men bara de ytterst få.
man irriterar sig, det är de som måste gå. 
jag har själv alltid varit bra på allt detta. jag har själv varit falsk och låtsas förlåta, men egentligen bara gråtit och gråtit. jag har själv känt mig sviken och lämnad. 
men allt det negativa krävs för att få fram det positiva.                                                                       

det är nu jag vet vilka jag ska förlåta.
vilka jag ska dela min glädje med.
vilka jag inte ska gråta för.
vilka som är värda att älska.
och att jag inte ska behöva irritera mig på någon som inte ens är värd att tänka på.

ikväll gråter jag för att jag vet att detta är slutet med några personer jag alltid umgåtts med men aldrig hittat mig själv hos.
ikväll gjädler jag mig med att sommaren är snart här och att jag får dela allt med de som jag älskar.

jag hade en nära vän, det avslutades.
jag hade en ännu en nära vän, det avslutades helt totalt.
jag hade ännu en nära vän, det är påväg att avslutas.
det är nu jag måste gråta.
för att alla löften vi gav går inte förlåta.

jag vet att de personer som tror att jag inte kommer lyckas med allt jag vill i mitt liv,
det är de personer jag inte behöver.

tackar pontus för allt just nu.
han ger jag min glädje med för att jag vet att han vill dela den på riktigt med mig.
det är det allra bästa.