har typ precis kommit hem från en heldag med pontus.
sitter och funderar lite.
har kommit på hur läskigt beroende man kan bli utav en person.

för sisodär 3-4 månader sedan kan jag inte påstå att jag var lugn någonstans. jag var skrikig, gapig, uppmärksamgalen och allt sånt där. antar att det var för att man behöver visa att man finns lite. vet att man jämt snackade om att man inte behöver kärlek, livet är mycket lättare utan osv osv osv...
men innerst inne visste man nog att det var egentligen det man ville ha, man var nog egentligen sjukt avundsjuk på alla de som hade någon. kanske just därför man känner sånt behov av uppmärksamhet.

nu när jag tänker på allt jag sa och gjorde så är det ju nästan lite skrattretande. fult att säga så, men egentligen så är det ju så.
varje gång jag kommer hem från pontus vill jag bara åka tillbaka. när jag inte ha honom vid min sida vill jag bara göra allt för att få honom där. inget i hela världen kan få mig känna mig mer trygg än att känna att han håller om mig.
läskigt beroende? ja.. något i den stilen.
så alla de saker jag gjort och sagt skäms jag för och jag vill så gärna ta tillbaka det. även andra dumma saker man gjort. gånger man gjort till sig. saker man sagt. allt sådant vill man bara spola tillbaka nu efteråt när det är för sent.
och gissa vad, allt detta har jag kommit på tack vare all kärlek.

kärleken övervinner verkligen allting. kärlek finns överallt, var du än befinner dig. det gäller bara att uppskatta den och ta hand om den för att undvika att tycka illa om den och prata dumt om den.

vet inte vad jag hade gjort utan pontus just nu. finns ingen som lyssnar och förstår på det viset som han gör. finns ingen som kollar på mig och säger saker som han gör. finns ingen i heela vida världen som jag trivs med så mycket som jag gör med pontus. han är den finaste människan jag känner. han har inget ont i sig, han är bara fin rakt igenom. är så himla glad att jag har honom. önskar jag kunde förklara i ord hur jag känner, men orden räcker inte till och är inte tillräckligt fina för att nå upp mina känslor. just nu undrar jag vad jag vore utan pontus andetag. känner också just nu att jag vill be till alla gudar att jag alltid, i hela mitt liv, kommer ställa mig den frågan, vad jag vore utan pontus nilssons andetag. allt man gör ska inge hopp och det gör det verkligen i den frågan.
tack pontus för att jag får vara din!




<3